The harsh truth about me
Detta är för min egen skull, läs om ni vill, läs inte...
Jag blir helt galen av att bli lämnad ensam med mina tankar, jag hatar det! Jag får ångest som jag försöker trycka ner med musik, men det funkar ju inte kan jag säga. Just nu måste jag ransaka mig själv, analysera mig själv och vända ut och in på mig själv. Jag måste reda ut mig själv, men jag orkar inte, känner hellre för att avlida. Jag avskyr mig själv och jag vet inte hur jag ska bli en bättre person, det känns som att allt redan är förstört och inte går att återställa, gjort är gjort. Jag har gjort fler snesteg i livet än jag borde, misstag som min självkänsla och mitt självförtroende får lida för idag. Jag vill inget hellre än att få en nystart, ett nytt papper att börja en ny historia på. Jag vill flytta härifrån och börja ett helt annat liv och bara lämna skiten bakom mig. Jag känner inte riktigt att en nystart funkar när allt omkring en påminner om det förflutna. Om någon kanske talar om för mig exakt hur jag ska göra och kan garantera att det kommer funka, då kanske... Men det känns som om insidan redan är förstörd, äcklig och isönder. Det jobbiga är att hur mycket man än reparerar så kommer sprickorna alltid finnas där och göra ont lite då och då, påminna en. Saken den är, jag vet inte vad jag ska göra, för första gången i livet har jag absolut ingen aning, jag vill inte att det ska bli fel igen. Jag trodde att jag var avskyvärd när jag var 15, men det är inget i jämförelse med nu. Och nej, jag tycker inte synd om mig själv och jag begär inte att någon ska göra det. Jag hatar mig själv och det är stor skillnad...
Jag blir helt galen av att bli lämnad ensam med mina tankar, jag hatar det! Jag får ångest som jag försöker trycka ner med musik, men det funkar ju inte kan jag säga. Just nu måste jag ransaka mig själv, analysera mig själv och vända ut och in på mig själv. Jag måste reda ut mig själv, men jag orkar inte, känner hellre för att avlida. Jag avskyr mig själv och jag vet inte hur jag ska bli en bättre person, det känns som att allt redan är förstört och inte går att återställa, gjort är gjort. Jag har gjort fler snesteg i livet än jag borde, misstag som min självkänsla och mitt självförtroende får lida för idag. Jag vill inget hellre än att få en nystart, ett nytt papper att börja en ny historia på. Jag vill flytta härifrån och börja ett helt annat liv och bara lämna skiten bakom mig. Jag känner inte riktigt att en nystart funkar när allt omkring en påminner om det förflutna. Om någon kanske talar om för mig exakt hur jag ska göra och kan garantera att det kommer funka, då kanske... Men det känns som om insidan redan är förstörd, äcklig och isönder. Det jobbiga är att hur mycket man än reparerar så kommer sprickorna alltid finnas där och göra ont lite då och då, påminna en. Saken den är, jag vet inte vad jag ska göra, för första gången i livet har jag absolut ingen aning, jag vill inte att det ska bli fel igen. Jag trodde att jag var avskyvärd när jag var 15, men det är inget i jämförelse med nu. Och nej, jag tycker inte synd om mig själv och jag begär inte att någon ska göra det. Jag hatar mig själv och det är stor skillnad...
Kommentarer
Trackback
